LAS, lagen om anställningsskydd, är nu en mogen 40-åring (om vi utgår den första versionen från 1974). Denna lag har, enligt min bedömning, varit ständigt omdiskuterad.

Från arbetsgivarhåll är det främst turordningsreglerna som diskuterats och då i termer av ”sist in – först ut”. Alla vi som arbetar med LAS vet att detta är en mycket förenklad beskrivning av en betydligt mer komplex verklighet. Det är som bekant inte bara anställningstiden som avgör. Många gånger är det frågan om tillräckliga kvalifikationer för de arbeten som blir kvar efter en driftsinskränkning (arbetsbrist) som avgör utgången eller med andra ord avgör vem som blir uppsagd på grund av arbetsbrist.

Från arbetstagarhåll, läs fackliga organisationer, kritiseras LAS ofta för sin (enligt facken) generösa hållning vad gäller arbetsgivarens möjlighet att anställa arbetstagare för viss tid. Fackens farhågor är att arbetsgivarna frestas att ”överutnyttja” LAS och att man därmed ”staplar” flera visstidsanställningar på varandra.

För att sammanfatta kan jag notera att arbetsgivarsidan gärna ser att turordningsreglerna slopas och att facken å sin sida vill strama åt arbetsgivaren möjlighet att ”överutnyttja” möjligheterna till att anställa arbetstagare för viss tid.

2014 är valår i Sverige men jag kan mycket enkelt notera att arbetsrätten (läs LAS) inte är en av huvudfrågorna inför valet, varken från alliansen eller från oppositionen. Min slutsats är enkel och logisk, man vinner inget val på LAS-frågor. Av främst denna anledning hänvisar politiken i de flesta fall LAS-frågorna till arbetsmarknadens parter.

Men på denna nivå tycks det föreligga mer eller mindre cementerade låsningar där ingendera av parterna är beredda att ändra sin position.

Verkligenheten står som bekant inte still. LAS bygger på Avtalslagens principer om avtalsfrihet. Om två parter kommer överens i ett avtal så är det som gäller (förutsatt att det inte är att betrakta som ett ogiltigt avtal enligt Avtalslagen eller strider mot någon annan lag).

Jag ser i dag en ökad tendens till att arbetsgivare och arbetstagare träffar överenskommelser om att en anställning ska upphöra (som ett alternativ att driva frågan via LAS). Det som i massmediala sammanhang brukar benämnas som utköp.

Men det inte frågan om riktiga utköp eftersom det är två parter som gemensamt kommer överens om att anställningen ska upphöra. Som motprestation från arbetsgivaren innebär det en ekonomisk kompensation till den före detta arbetstagaren.

Om tendensen håller i sig även i framtiden, det vill säga att fler LAS – frågor löses utanför LAS, vad innebär det då för den mogna 40-åringen? Kommer LAS att hinna uppnå penisonåldern?

Eller kommer LAS fortfarande att ha ett existensberättigande då ”hotet” om turordning frigör en större vilja från arbetsgivaren att med god ekonomisk kompensation söka en överenskommelse med arbetstagaren?

Under alla omständigheter vore det intressant om vi idag, 2014, skulle skriva en LAS utan de 40 års erfarenheter som finns. Hur skulle LAS 2014 skrivas?