Varje fackförbund med självaktning tar sitt uppdrag på stort allvar. När vi läser på fackens hemsidor så framstår deras verksamhetsidé som självklar. Att tillvarata medlemmarnas intresse i förhållande till arbetsgivaren. När vi möts av facklig marknadsföring så är det ofta med hög svansföring typ ”vi tar fajten” eller ”medlem i Unionen får oväntade krafter på jobbet”. Retoriken och logiken är begriplig och självklar.
Men vän av ordning ställer sig frågan om hur det är i verkligheten?
Är de förtroendevalda verkligen de individer som ser sitt uppdrag som just ett förtroendeuppdrag?
Genom mina år som arbetsgivarkonsult har jag kommit i kontakt med många fackligt förtroendevalda och det är minst sagt en väldigt bred bild som möter mig. Allt ifrån de fackligt förtroendevalda som är mycket pålästa och seriösa i sitt uppdrag (vilket självklart kan betyda tämligen arbetssamma förhandlingar) till de förtroendevalda som knappt vet om att de är förtroendevalda. Oftast med kommentaren ”det var ingen annan som ville ta på sig det fackliga uppdraget”.
Ibland så händer det dessvärre också att den fackliga lidaren dyker upp. Den som är kränkt, arg, ledsen och tycker att allt arbetsgivaren gör är fel. Att det dessutom är svårt att rekrytera medlemmar till det egna förbundet, tja, det är naturligtvis arbetsgivarens fel. Frågan är om det inte också går att skylla arbetsgivaren för det dåliga vädret?
Men min notering är både seriös och allvarligt menad. Som arbetsgivarkonsult har jag naturligtvis i uppdrag att i olika sammanhang representera arbetsgivare. Det mest frusterande som finns är en okunnig motpart. Man kommer liksom aldrig fram till kärnfrågan.
Min kritik riktar sig (med några få undantag) inte till den enskilda förtroendevalde utan till de fackliga organisationerna. Vad gör ni? Hur tar ni hand om era förtroendevalda? Tar ni hand om dem? Ger ni dem tillräcklig och rätt kompetensutveckling? Utkräver ni ansvar?
Att vara förtroendevald är ett viktigt uppdrag.
Arbetsgivaren behöver en kunnig och påläst motpart. En facklig ledare men inte en facklig lidare.