Jag har tidigare på denna blogg skrivit om den viktiga skillnaden mellan det moraliska felet och det arbetsrättsliga felet.
I situationer där medarbetare har misskött sitt arbete är ofta det moraliska felet mindre komplicerat. Många gånger kan även medarbetarens fackliga ombud vara överens med arbetsgivaren i moralfrågan, det vill säga att medarbetaren har gjort fel. Kanske slarvat med arbetstiden, inte följt interna ordningsregler, inte samarbetat eller något annat. Däremot är det mindre vanligt att det fackliga ombudet är överens med arbetsgivaren i den arbetsrättsliga frågan. Det vill säga att medarbetaren har gjort fel men vad har arbetsgivaren gjort för att lösa situationen? Argumenten handlar oftast om hur arbetsgivaren har agerat med anledning av felet. Jag har självklart full förståelse för fackens ingång i dessa frågor. Vi får aldrig glömma att deras uppdrag är att företräda sina medlemmar. Men det innebär å andra sidan inte att vi som arbetsgivare håller med facken.
Inom arbetsrätten finns också en gråzon mellan privat- och yrkesliv. Vad en medarbetare gör på sin lediga tid har arbetsgivaren som huvudregel inget med att göra. Men det finns självklart många undantag. Exempelvis så får en arbetstagare inte på sin lediga tid bedriva konkurrerande verksamhet med arbetsgivaren. Men vad gäller om medarbetaren gör sig skyldig till en brottslig handling på sin fritid. Påverkar detta hans eller hennes anställning?
På denna punkt har Arbetsdomstolen genom åren dömt olika. Ibland så är det inte grund för någon åtgärd från arbetsgivaren och ibland så kan den ”privata gärningen” påverka anställningen.
I en nyligen avkunnad dom i Arbetsdomstolen (AD 2014:85) konstateras det att en privat gärning kan innebära ett skilja från tjänsten. Domen handlar om en yrkesofficer (löjtnant) som har dömts för misshandel och ofredande av sina minderåriga barn. Försvarsmakten har sagt upp honom på grund av personliga skäl och Arbetsdomstolen konstaterar att det har funnits saklig grund för uppsägning.
Ett av huvudargumenten är att den brottslighet han dömts för är av sådan art att det inte längre föreligger förutsättningar för ett fortsatt förtroende för honom. Att vara anställd som yrkesofficer i Försvarsmakten innebär ett stort förtroende.
Det jag kan konstatera i domen är att det inte primärt är hans privata brottslighet som är huvudargumentet (den frågan har tingsrätten hanterat). Huvudargumentet är att det ”drabbar” anställningsrelationen.
Sedan kan jag konstatera att det för en gångs skull också innebär att domen är både arbetsrättsligt och moraliskt korrekt.
Georg Frick 