Det var en klok tanke, eller?

De senaste veckorna har det rapporterats i massmedia om landstingens utmaningar att klara bemanningen under den kommande sommaren.

Många landsting erbjuder exempelvis sjuksköterskor extra ersättning om man väljer att inte ta ut semester under sommaren. I vissa fall kan ersättningen uppgå till 25 000 kr per vecka. Det är utan tvekan en mycket bra ersättning – framförallt om den ställs i relation till den lön som en sjuksköterska har.

Det är väl en klok tanke, eller?

Den debatt som har följt efter massmedias rapportering är att en del sjuksköterskor säger att det är bättre att höja det generella löneläget för gruppen och på så sätt lösa det långsiktiga rekryteringsproblemet.

Men jag saknar den kanske viktigaste debatten. Är detta en klok tanke eller finns det risk för att det till synes kloka förslag i själva verket kan tolkas som en indirekt diskriminering? Eller med de ord som används i föräldraledighetslagen, missgynnande?

Självklart inte helt klart hur detta ska tolkas men det är en intressant infallsvinkel om man ger ett i och för sig bra erbjudande men att det i verkligheten i princip bara är de medarbetare som inte har barn (eller som har mycket små barn som inte går i skolan) som kan utnyttja det. Var hamnar frågan då?

Efter den kommande sommaren vore det intressant att följa upp hur det blev. Vilka grupper av medarbetare utnyttjade detta erbjudande? Hur blev utfallet för de medarbetare som är föräldrar?

Dock anser jag att det i grunden är ett klokt förslag, en mycket bra förmån, men jag anser också att det kan vara förnuftigt att också reflektera över missgynnandeaspekten…

Psykisk ohälsa…dags att nyansera frågan?

Först kom den fällande domen i Östersunds tingsrätt…

Sedan kom friande domen i Hovrätten i nedre Norrland…

Sedan överklagar RÅ domen till Högsta domstolen…

Det handlar självklart om den tragiska händelsen i Krokoms kommun där en medarbetare begick självmord samma dag som det skulle genomföras en överläggning om ett förestående avsked av medarbetaren.

Jag har tidigare i denna blogg redogjort för detta rättsfall. Och det finns självklart olika sätt att betrakta detta rättsfall på. Är det rätt att cheferna blir friade eller ska de anses vara ansvariga?

Jag välkomnar att frågan prövas på högsta nivå och det är naturligtvis först då som vi kan dra slutsatser om rättsläget.

Men…i ljuset av denna frågeställning så får chefer och alla andra med personalansvar dagliga inbjudningar till utbildningar i hur chefen ska hantera psykisk ohälsa. Och för all del, det är viktigt att en chef förstår sitt arbetsgivaransvar i dessa frågor. Men jag är samtidigt skeptisk till detta anslag. Att hantera psykisk ohälsa är inget som ”vem som helst” ska göra. I dessa frågor är det viktigt att chefen agerar som en professionell arbetsgivare och ser när det är dags att koppla in professionellt stöd som verkligen hanterar den psykiska ohälsan.

Jag tror att det är en farlig väg att gå om vi ska låta cheferna efter en exempelvis 1-dags utbildning hantera den psykiska ohälsan…

Det är verkligen dags att nyansera frågan om vem som gör vad…