AD har nyligen avkunnat en dom (AD 2015:51) som gällde åldersdiskriminering.
I korthet handlar domen om två bussförare och en färdtjänst- och sjukreseförare som i enlighet med arbetsgivarens policy nekades nya behovsanställningar med anledning av de fyllt 70 år. AD konstaterar att det är frågan om åldersdiskriminering och arbetstagarna får 40 000 kr vardera i diskrimineringsersättning.
I DiskrL framgår det att en arbetsgivare inte får särbehandla en medarbetare på grund av ålder. Men det finns också ett undantag i samma lag som innebär att särbehandling på grund av ålder kan vara tillåten om den har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.
Arbetsgivaren motiverade sitt handlande med främst trafiksäkerhet. Det är viktigt att dessa yrkesgrupper har god fysik och kognitiv förmåga. Därför menade arbetsgivaren att en generell åldersgräns på 70 år är ett lämpligt och nödvändigt medel för att uppnå det berättigade syftet.
AD konstaterar bland med stöd av uttalande från EU-domstolen att det inte är grunden för särbehandling som måste utgöra ett verkligt och avgörande yrkeskrav för dessa yrkeskategorier. I stället är den egenskap som har samband med grunden för särbehandlingen som måste utgöra ett verkligt och avgörande yrkeskrav.
Med andra ord slår AD fast att generell ålder är ett allt för trubbigt kriterium eftersom en individs egenskaper och åldrande är högst individuellt. Hade företaget istället haft ett kriterium som är kopplat till individens egenskap hade det sannolikt varit en tillåten särbehandling på grund ålder.
I detta sammanhang kan jag inte låta bli att fundera över våra kollektivavtal som många gånger innehåller längre semester för äldre arbetstagare. Denna särbehandling av yngre (som har kortare semester än de äldre) motiveras av att en äldre arbetstagare behöver längre tid för återhämtning.
Det stämmer säkert att denna koppling finns.
Men…om vi å ena sidan i frågan om ovanstående rättsfall konstaterar att en generell åldersgräns är ett alltför trubbigt kriterium. Hur ska vi då förhålla oss till frågan om förlängd semester vid en viss (generell) ålder?
Det är förvisso inte riktigt samma problemställning men det finns onekligen intressanta beröringspunkter.
Att vi behöver längre semester när vi åldras är sannolikt motiverat. Men varför är det just dessa åldrar som återfinns i kollektivavtalen?
Någon som vill driva frågan?
Georg Frick 