Arbetsgivare vill ta bort ackordet…

I DN (17 november 2015) framgår det att arbetsgivarorganisationen Sveriges byggindustrier i den kommande avtalsrörelsen vill överge tvingande prestationslöner och erbjuda månadslön i stället.

Ett argument för detta förslag är att nuvarande system anses främja en machokultur. Byggbranschen lever till stor del kvar i gamla strukturer som gynnar starka, nordiska heterosexuella normer och en machokultur. Enligt Mats Åkerlind – förhandlingschef för Sveriges byggindustrier – gör prestationslöner det svårare för kvinnor och invandrare att ta sig in byggbranschen.

När Sveriges byggindustrier tidigare har krävt att tvånget om prestationsbaserade löner tas bort har man fått nobben av facket.

Det är intressant att notera att denna fråga drivs av arbetsgivarsidan och högst anmärkningsvärt att den fackliga sidan inte har varit intresserade. Det är för mig märkligt att den fackliga sidan, i vart fall indirekt, bidrar till upprätthålla en föråldrad machokultur. En grundsten i fackligt arbete torde vara alla människors lika värde…men det verkar då gälla alla andra…

Jag kan inte mer än instämma med Sveriges byggindustriers uppfattning. Jag är övertygad om att alla som någon gång har haft kontakt med byggbranschen kan intyga att det verkligen är en ålderdomlig kultur och något måste göras för att bryta detta, det är trots allt år 2015.

Att börja prata om machokulturen är ett viktigt första steg. Nästa steg är att också göra något åt det!

Kanske också dags att påminna den fackliga sidan om fackets idéhistoria?

Här behövs rättsfall…

Tidigare i höst så kom det väntade beskedet från Arbetsmiljöverket. Föreskriften Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4) träder i kraft den 31 mars 2016.

Efter en förlängd beredningstid så beslutade Arbetsmiljöverket inte oväntat att dessa regler ska börja gälla under nästa år.

Föreskriften ersätter följande föreskrifter:

• Arbetarskyddsstyrelsens allmänna råd (AFS 1980:14) om psykiska och sociala aspekter på arbetsmiljön,
• Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1990:18) om omvårdnadsarbete i enskilt hem, och
• Arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter (AFS 1993:17) om kränkande särbehandling i arbetslivet.

Syftet med den nya föreskriften är – precis som Arbetsmiljölagens, dock med något annat ordval –  att främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön.

Så långt allt väl. Det är väl ingen som tycker tvärtom? Det vill säga att vi ska främja en arbetsmiljö som skapar risk för….

Och självklart kan jag konstatera att det förekommer arbetsplatser där arbetsmiljön lämnar mycket övrigt att önska. Men frågan är om dessa föreskrifter bidrar till någon konstruktiv lösning. Den arbetsgivare som struntar i Arbetsmiljölagen lär med hög sannolikhet också strunta i denna föreskrift.

Men för en seriös arbetsgivare kan dessa regler – som jag menar är ”kaka på kaka” eftersom vi redan har detta syfte i arbetsmiljölagen – snarare skapa fler problem än vad de löser.

Exempelvis står det att läsa följande i 9 §:

Arbetsgivaren ska se till att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning.

Det innebär att resurserna ska anpassas till kraven i arbetet.

Och vad kommer detta att innebära i praktiken. Å ena sidan har arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet. Å andra sidan kan 9 § innebära en begränsning i denna rätt.

Föreskriften är full med denna typ av – enligt min bedömning – luddiga skrivningar. Jag ifrågasätter inte vikten av att ta arbetsmiljöfrågorna på allvar. Jag ifrågasätter om detta är rätt väg att gå…

Men vi kommer att behöva rättsfall för den framtida ledningen av dessa regler. I annat fall lär det väl bli som med kejsarens nya kläder…