I våras började föreskriften (AFS 2015:4) Organisatorisk och Social arbetsmiljö (OSA) att gälla.

Därefter har har reglerna utan tvekan haft den effekten att frågan numera finns på ”arbetsmiljödagordningen” vilket jag anser vara mycket bra. Arbetsmiljöfrågor är som bekant mycket mer än ”bara den fysiska miljön”. Enligt förarbetena till vår arbetsmiljölagstiftning framgår det att arbetsmiljöbegreppet omfattar; teknik, arbetsinnehåll och arbetsorganisation.

Knappast några nyheter men värt att notera att arbetsmiljöbegreppet är – allt sedan nuvarande arbetsmiljölag infördes (1978) ett omfattande begrepp. Det lär knappast finnas någon fråga på en arbetsplats som inte går att definiera som en arbetsmiljöfråga.

De nya reglerna är sålunda i sak inte så väldigt nya, det handlar snarare om att förtydliga gällande regelverk och inte minst att komplettera reglerna i det systematiska arbetsmiljöarbetet (AFS 2001:1).

En del av reglerna avser kränkande särbehandling och det ansvar arbetsgivaren har för att både motverka kränkande särbehandling samt införa rutiner för att hantera kränkande särbehandling. På denna punkt är jag helt enig med regelverket.

Dock vill jag tillföra arbetsmiljödebatten att vi aldrig får glömma det personliga ansvaret som vi alla har i relation till varandra. Förvisso kan en ansträngd arbetsmiljö (som är arbetsgivarens ansvar) leda fram till konflikter mellan enskilda medarbetare. Men oavsett detta har vi alla ett ansvar i relation till varandra. En aldrig så ohälsosam arbetsmiljösituation kan inte legitimera kränkningar…

Om detta bör en stor del av vår arbetsmiljödiskussion handla om…det vill säga hur har vi det på jobbet?