Nu när året 2016 börjar gå mot sitt slut kan det vara dags att stanna upp ett kort slag och fundera över skolans arbete med lönefrågor.

Det kan inte ha undgått någon att skolfrågan verkligen har varit på den politiska agendan under många år.

Alliansregeringen införde 1:e lärarreformen.

Nuvarande röd-gröna regering införde lärarlönelyftet.

Det tycks finnas en politisk enighet att höja status och lön för lärare.

Om detta har jag i sak inget att invända emot.

Däremot vänder jag mig emot metoderna.

Att staten – främst via lärarlönelyftet – lägger sig i lokal lönebildning är för mig allt annan än klokt.

Vi har sedan många år tillbaka lokal lönebildning där ansvar och befogenhet decentraliseras så långt ut i linjen som möjligt. Att då staten går in med uppställda kriterier för att lärare ska bli aktuella för lärarlönelyft anser jag är fel metod. Om staten önskar att delfinansiera löneutveckling för lärare vore det en klokare modell att denna satsning istället hade hanterats inom ramen för befintliga modeller för individuell och differentierad lönesättning.

Men att fastna i denna reflektionen nu i december 2016 är inte konstruktivt. Nu är det som det är. Men…

Viktigt att lönesättande chefer inom skolan vid kommande löneöversyn inte ”faller i gropen” att lokalt kompensera de lärare som inte fick del av lärarlönelyftet. Vad man än tycker om lärarlönelyftet är syftet att öka lönespridningen och att vissa får mer i lön och en del får mindre.

Därför är det viktigt att inom ramen för den lokala lönebildningen våga behålla en god lönespridning.