Det är ett konstaterat faktum att sannolikheten ökar för att vi håller oss friska och blir äldre än tidigare generationer.

Detta är självklart i grunden en positiv utveckling.

Vi har sett olika inslag i debatten om detta. Ett, bland många exempel, är f.d stadsministern Fredrik Reinfeldts bok: Halvvägs.

Vi ser också exempel på personer som har haft möjlighet att arbete en bra bit efter det vi än så länge kallar pensionsåldern (läs 65 år eller möjligen 67 år). Två exempel är Jan Elisasson (https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Eliasson) och Barbro Westerholm (https://sv.wikipedia.org/wiki/Barbro_Westerholm).

Magnus Carlsson (docent i nationalekonomi, Linnéuniversitetet) och Stefan Eriksson (docent i nationalekonomi, Uppsala Universitet) presenterar på DN debatt en artikel baserat på deras undersökning där de konstaterar att åldersdiskrimineringen börjar vid 40-års åldern (http://www.dn.se/debatt/tydlig-aldersdiskriminering-redan-fran-40-arsaldern/)

Vår arbetsmarknad har sålunda inte hängt med i denna förändring. Här handlar det om både om värderingar och arbetsrätt.

Vi behöver skyndsamt ställa om synen på arbete och arbetsliv så att vi i praktiken möjliggör ett längre arbetsliv för de som vill och orkar.

Och framförallt behöver svenskt arbetsliv göra slut på sin åldersnoja och tanken om bäst före datum…