Sedan våren 2016 gäller arbetsmiljöverkets föreskrift Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4).

Och om denna föreskrift har det vid det här laget skrivits mycket om…

Och på många arbetsplatser har reglerna på ett eller annat sätt uppmärksammats…

En viktig del i detta regelverk är att arbetsgivaren ska säkerställa att det inte uppkommer kränkande särbehandling. Reglerna är förebyggande och innehåller inte någon straffsanktion.

För att förebygga att det uppstår kränkande särbehandling på våra arbetsplatser kan det vara en god idé att lyfta blicken och betrakta frågan ur ett något bredare samhällsperspektiv.

I politiskt styrda organisationer (i detta blogginlägg avser jag kommuner) är det ytterst förtroendevalda politiker i nämnderna som är arbetsgivare.

Det är i detta sammanhang värt att notera hur det politiska samtalet hanteras. Inte helt sällan kan det från en del politiker (oavsett politisk färg) förekomma tämligen grova påhopp (verbala…) på den politiska motståndaren.

Nu är förvisso reglerna om kränkande särbehandling riktade till relationen arbetsgivare – arbetstagare. Och inte till relationen politiker – politiker.

Men om den främsta arbetsgivaren (förtroendevald politiker i nämnd) i sin politiska argumentation med en politisk motståndare i praktiken gör sig skyldig till en kränkande handling (som på en arbetsplats hade definierats som kränkande särbehandling) så sänder detta en märklig signal nedåt i organisationen.

Nu innebär dock inte en argumentation där vi har olika uppfattningar att det förkommer kränkningar.

Men ibland vore det uppfriskande om det politiska samtalet i första hand handlar om vad den aktuelle politikern (och dennes parti) vill göra. Och inte så mycket om att hitta alla fel hos den politiska motståndaren.

Att föregå med gott exempel är oftast ett bra alternativ…