Nyligen presenterade regeringen sina planer på vissa statliga myndigheter ska omlokaliseras från Stockholm till andra orter i Sverige. Denna förändring berör enligt regeringen 900 tjänster.

Det är i och för sig inte en dramatisk fråga eftersom många företag från tid till annan förändrar sin verksamhet, ofta i syfte att effektivisera och skapa en lönsam verksamhet.

Dock kan det noteras att frågan om att omlokalisera statliga arbeten till andra orter i Sverige inte primärt handlar om att effektivisera verksamheten. Den primära frågan är att använda omlokaliseringen för att uppnå en del regionpolitiska mål.

När företag omlokaliserar sin verksamhet handlar ofta den efterföljande debatten om vilka effekter detta får för de anställda som drabbas. Exempelvis när Findus beslutade att stänga sin produktion i Bjuv så var den massmediala uppmärksamheten stor. Och så även kritiken mot Findus som bland annat anklagades för att inte se till medarbetarnas bästa.

Men när staten omlokaliserar är det anmärkningsvärt tyst i den efterföljande debatten om vilka effekter detta får för de anställda som drabbas.

En arbetsrättslig utgångspunkt är naturligtvis att arbetsgivaren har att besluta om var verksamheten ska bedrivas såväl i privat som offentlig verksamhet.

Arbetsdomstolen har tidigare konstaterat (AD 2017:59) att arbetstagare i statlig verksamhet som huvudregel har en arbetsskyldighet även om verksamheten omlokaliseras till annan ort. Och om arbetstagaren inte vill (eller kan…) följa med så är det upp till arbetstagaren att säga upp sig själv. Sålunda innebär en flytt av 900 tjänster att 900 medarbetare ställs inför valet att följa med eller säga upp sig själv.

Det är en naturlig utgångspunkt att de som drabbas av att arbetet flyttas inte alltid är positivt inställda till denna förändring. Dock menar jag att de flesta av oss trots allt många gånger kan förstå varför förändringen görs när det bygger på en analys om att exempelvis effektivisera verksamheten.

Men det är svårare att förstå förändringen när målet är något annat.

Ur en arbetsmiljömässig utgångspunkt är det enligt min bedömning ingen optimal arbetsgivarpolitik att använda medarbetarnas arbete som brickor i ett regionalpolitiskt arbete.

Om detta borde debatten handla om…