Vi lever i ett underbart demokratisk och fritt land. Och detta ska vi vara stolta över!

Det innebär bland annat att vi äger rätt att fritt ge uttryck för våra uppfattningar, såväl i skrift som i tal. Dock kan denna frihet av vissa legitima skäl begränsas, exempelvis via offentlighets- och sekretesslag (2009:400), Lag om skydd för företagshemligheter (1990:409), avtalad tystnadsplikt i avtal eller lojalitetsåtagande i ett anställningsavtal.

Nu är det dock inte om den juridiska sidan av yttrandefrihet v/s tystnadsplikt detta blogginlägg ska handla om.

Detta inlägg handlar om samtalstonen i arbetslivet som till och från används.

För att vi tillsammans ska kunna medverka i att utveckla och förbättra vårt arbetsliv är det, enligt min uppfattning, naturligt att olika uppfattningar lyfts fram. Likaså är det naturligt att kritik lyfts fram. Sålunda av yttersta vikt att alltid motverka alla former av ”tystnadskultur”.

Och jag, precis som många andra, har mött både bra och dåligt ledarskap, bra och dåligt medarbetarskap.

Och om ledarskapet är dåligt ska det självklart kritiseras.

Och om medarbetarskapet är dåligt ska det självklart kritiseras.

Dock är en av mina grundprinciper att det är handlingen (eller möjligen bristen på handling…) som ska kritiseras. Men det är inte personen eller dennes bristande egenskaper som ska kritiseras.

Det är sålunda stor skillnad på att uttrycka kritik avseende ett undermåligt ledarskap jämfört med att säga att chefen exempelvis är lat, slarvig, usel, korkad…eller liknande personliga påhopp. Det sistnämnda tenderar dessutom att utvecklas mot kränkande särbehandling.

Sedan hör det till sakens natur att en chef måste vara beredd att ”tåla lite mer skit” än en ”vanlig” medarbetare. Dock inte så ”mycket skit” så att det handlar om personliga påhopp.

Till och från händer det i den allmänna debatten (och även på enskilda arbetsplatser) att kritiken mot ledarskapet uttryck på ett provocerande sätt och som snarare handlar om att kränka snarare än att kritisera.

Och sällan är det någon som gör någon större notis om detta. Ibland kan det möjligen bli någon axelryckande reaktion, med kommentaren ”lite skit får väl chefen tåla..”.

Enligt min uppfattning finns en risk att det kränkande tilltalet mot ledarskapet (även om kritiken i sak är befogad) blir en accepterad norm i vårt samtal i arbetslivet.

En intressant tanke är att vända på perspektivet. Hur skulle reaktionerna vara om det hade varit det omvända? Det vill säga att vi i det allmänna samtalet (och även på enskild arbetsplats) hade uttryckt oss om ett bristande medarbetarskap i termer av att medarbetarna är lata, slarviga, usla, korkade…eller liknande personliga påhopp?

På den punkten är det, enligt min uppfattning, större sannolikhet att det inte hade accepteras på samma sätt som det tenderar att göra vad avser kritik mot ledarskapet.

Kritik ska framföras, diskuteras och debatteras.

Men med förhoppningen om att det sker i en vuxen samtalston