Och då är värmeböljan sannolikt över för denna gång.

Fler och fler börjar återvända till arbete efter sommarsemestern.

Och valrörelsen har startat.

I går (läs söndag 12 augusti) var startskottet för våra politiska partier att ”pynta” det offentliga rummet med sina olika valbudskap.

Jag kan notera att en del partier, framförallt på lokal kommunal nivå har ett enkelt och tydligt valbudskap; ”Höj lärarlönerna!”

Men…

På den svenska arbetsmarknaden är det arbetsmarknadens parter som äger lönefrågan och det är sålunda inte politikerna som sätter lön.

Mot detta kan självklart invändas att det är politikerna i egenskap av arbetsgivare som ger budgetmässiga förutsättningar för lönesättning, och detta är naturligtvis korrekt.

Att de fackliga organisationerna inom skolans område hävdar; ”Höj lärarlönerna” är för mig logiskt eftersom deras uppdrag som facklig organisation är att tillvarata deras medlemmars intresse i förhållande till arbetsgivaren. Och ett sådant intresse är att höja lärarlönerna. Med andra ord är det logiskt att en facklig organisation har som mål att höja lönerna.

Men för arbetsgivaren blir det – enligt min uppfattning – en knepig situation om arbetsgivarens mål är att höja lönerna. Om arbetsgivaren har detta mål är det samma sak som att ha ett mål att öka kostnaderna.

Tänk tanken om det politiska budskapet i stället hade varit: ”Öka kommunens kostnader!”.

Kanske inte den främsta valvinnaren.

Däremot kan höjda löner vara ett medel för arbetsgivaren för att klara kompetensförsörjningen för att därigenom kunna erbjuda eleverna en undervisning i världsklass.

Alla som arbetar professionellt med lönefrågor är fullt medvetna om att frågan om kompetensförsörjning oftast inte är så enkel så att det ”bara” är att höja lönerna.

Kompetensförsörjningen är betydligt mer komplex än så.

Sålunda viktigt att skilja på mål och medel…