Det har tidigare aviserats förslag om att höja den s.k LAS-åldern från dagens 67 år till 69 år. Det finns även förslag att höja åldersgränsen för uttag av pension till 64 år.

Och detta är i grunden bra.

Men ett längre arbetsliv är inte utan utmaningar.

Inom stora delar av arbetslivet råder det vad jag kallar för ”åldersnoja”. Det vill säga att det är ofta svårt att få nytt arbete redan när man närmar sig 50-års åldern. Och vid den tidpunkten innebär förslag om höjd LAS-ålder att man i praktiken förväntas arbeta c:a ytterligare 20 år.

Sålunda behöver arbetslivet komma bort från ”åldersnojan”.

För att så många som möjligt ska ha möjlighet att arbeta längre bör även frågan om möjligheten att gå ner i arbetstid diskuteras. Inom stora delar av den offentliga sektorn drivs i dag frågan om heltid som norm.

Att driva en fråga om heltid som norm ser jag som motverkande i detta sammanhang.

Det vore rimligare att frågan om arbetstid sker på individuell nivå.

Genom att ”pådyvla” stora delar av arbetskraften en norm (läs: heltid = normalt, deltid = onormalt) kan om det vill sig illa medföra att andelen arbetsmiljöutmaningar kommer att öka.

Ett längre arbetsliv är i många avseende säkert bra både för samhälle och individ.

Men det ska inte behöva ske på bekostnad av svårigheten att få jobb eller svårigheten att hålla hela arbetslivet.

Därför vore det välgörande med en seriös diskussion om hur vi praktiskt ska tillgodose behovet av ett längre arbetsliv.