Nyligen presenterades rapporten Att arbeta till 75 – en bra början (hämta rapporten här), skriven av f.d statsministern Fredrik Reinfeldt.

Regeringen tillsatte 2018 en delegation för främjande av äldre arbetskraft som ska motverka åldersdiskriminering och hitta möjligheter för att bättre ta tillvara äldres erfarenhet och kompetens.

Rapporten Att arbeta till 75 – en bra början är en delrapport inom ramen för delegationens arbete.

Dock handlar det – som jag uppfattar det – om Fredrik Reinfeldts egna tankar och funderingar. Rapporten saknar referenser och källhänvisningar. Med detta sagt är det en intressant rapport, dock tveksamt vetenskapligt korrekt.

Att vi blir äldre är naturligtvis bra.

Men det innebär också utmaningar för vårt pensionssystem. Och framförallt innebär det utmaningar för morgondagens pensioner.

Jag kan notera att samhället – ofta via pensionsbolagen – har legitimerat en syn på strikt uppdelning mellan arbetsliv och pension. Otaliga är dessa kampanjer för pensionssparande om att den dagen du ”äntligen” kan sluta arbeta och bli…pensionär är din lycka uppnådd. Ett av våra största pensionsbolag hade för några år sedan en reklam som bland annat innehöll ett påstående (som i och för sig är sakligt rätt) att när du blir pensionär har du 52 veckors semester (den optimala lyckan är sålunda uppnådd…eller?).

Och naturligtvis är det viktigt att vi alla ser om vårt hus och planerar för vår pension (när nu detta blir). Avsaknad av ekonomisk planering kan dessvärre leda till sämre ekonomi den dag då vi lämnar arbetslivet.

Men min reflektion handlar inte främst om den ekonomiska biten, utan om den bild vi bär med oss och pension med stort P (och på den punkten är jag enig med Fredrik Reinfeldt). Varför har vi detta enorma fokus på livet efter arbete?

Vårt fokus borde vara här och nu (dock inte avsaknad av ekonomisk framtidsplan). Vi borde diskutera mer hur livet i stort kan bli så bra som möjligt. Där vi kan gå in och ur arbetslivet utan att ha passerat ”bäst före”. Att arbeta längre är bra ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och det kan säkert (enligt min uppfattning) också vara bra för individens välbefinnande.

Men då bör vi diskutera hur hela arbetslivet utvecklas och förändras. Hur vi kan komma bort från pension med stort P.

Hur kan vi skapa större flexibilitet i arbetslivet för att möjliggöra att det blir längre?

Det är rimligen där frågan måste börja, och inte i pensionsfrågan.