Som bekant kommer det sannolikt att ske förändringar avseende den sk LAS-åldern som innebär att en arbetstagare kommer att få rätt att kvarstå i anställning tills han eller hon fyller 69 år. I dag är gränsen vid 67 år.

Att åldersgränsen höjs är en naturlig konsekvens av att vi bli äldre och för att pensionssystemet ska klara av ett längre liv måste vi också ställa in oss på att arbeta längre. Alternativet är annars höjd skatt eller sämre pension.

Och i ljuset av detta tror jag att många väljer att arbeta längre – givet att det av hälsoskäl är möjligt.

Men för att arbetslivet ska bli längre krävs det så mycket mer än enbart en förändring i LAS avseende hur länge en arbetstagare har rätt att kvarstå i anställningen.

För att denna rätt överhuvudtaget ska gå att förverkliga krävs det att det finns en arbetsgivare som är beredd att anställa.

Och för att en arbetsgivare ska vara beredd att anställa är det givet att kompetens är en viktig faktor för anställningsbeslutet.

Men lika självklart är även kostnaden en viktig faktor.

Tidningen Dagens Industri rapporterar att SAS kan göra stora besparingar då många äldre piloter går i pension.

Läs artikeln här.

Skälet till detta är den avtalskonstruktion som gäller för piloter. Där antal år i yrket ger bättre lön (läs ökar arbetsgivarens kostnad). Men självklart ska kompetens kosta.

Och det ska också tilläggas att det inom stora delar av arbetsmarknaden finns andra avtalskonstruktioner.

Men om vi menar allvar med att förlänga arbetslivet måste vi också våga ställa en del obekväma frågor.

Är det självklart att bibehålla denna typ av – i praktiken –  ålderslön?

Eller ska frågan hanteras via en gradvis sänkning av arbetsgivaravgifterna?

För om det ska vara möjligt att upprätthålla rätten till längre anställning måste någon arbetsgivare också vara beredd att anställa.