Inom ramen för mina uppdrag som rådgivare och utbildare möter jag från tid till annan en uppfattning om att arbetsgivaren alltid har ett rehabiliteringsansvar när en arbetstagare är sjuk.

Och detta är en uppfattning som många gånger också drivs av den lokala fackliga organisationen.

Och inget kan vara mer fel än just detta.

Något tillspetsat kan jag konstatera att arbetsgivaren är just arbetsgivare och inte likställd med hälso- och sjukvård.

Och arbetstagaren är just arbetstagare och inte patient.

Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar blir aktuellt först när arbetstagaren har en nedsatt arbetsförmåga som därmed påverkar arbetet.

Med andra ord är frågan huruvida arbetstagaren är sjuk eller inte tämligen sekundärt. Arbetsgivaren kan inte, och får inte, lägga sig i arbetstagarens hälsotillstånd. Det är frågan om arbetstagarens personliga integritet.

Däremot ska arbetsgivaren lägga sig i huruvida arbetstagaren kan utföra sitt arbete eller ej.

Har arbetstagaren – och detta kan bekräftas via diagnos – nedsatt arbetsförmåga som därmed påverkar arbetstagarens utförande av arbete så har arbetsgivaren i detta fall ett ansvar att utreda och i förekommande fall erbjuda rehabilitering.

Syftet med denna rehabilitering är att arbetstagaren ska återfå sin arbetsförmåga. Syftet är inte att arbetstagaren ska bli frisk (det är dock självklart bra om arbetstagaren också blir frisk). Med andra ord så är arbetsgivarens fokus den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, det innebär nödvändigtvis inte att det är att likställa med hälso- och sjukvårdens perspektiv att patienten ska bli frisk.