Det har naturligtvis inte undgått någon att vi för närvarande har en pandemi.

Och en viktig utgångspunkt är naturligtvis att lyssna på, och följa de råd som lämnas från Folkhälsomyndigheten.

Men…

Det är i detta sammanhang också viktigt att vi tänker själv.

För närvarande har vi begränsning i antalet personer som får samlas, det vill säga 500 personer.

På Folkhälsomyndighetens hemsidan står följande att läsa:

”Syftet med förslaget är att förhindra tillfällen då ett stort antal människor kommer från olika delar av landet, och kanske också från omvärlden, och samlas på en och samma plats. Det gäller alltså exempelvis stora idrottsevenemang, stora konserter, mässor och konferenser.”

Utgångspunkten i detta är att förhindra (eller i vart fall minimera) smittspridning i samhället.

Utgångspunkten är inte att riskminimera på den enskilda arbetsplatsen.

Om en arbetsgivare ska genomföra någon form av konferens eller liknande så innebär det inte att det är ”tillåtet”, eller för den delen ”förbjudet” att samla en mindre mängd än 500 personer.

Arbetsgivaren är enligt AFS 2001:1 skyldig att göra en egen, självständig riskbedömning. Det vill säga finns det några risker med att exempelvis samla 100 personer?

Om det finns risker, hur åtgärdas dessa?

Riskbedömningen innebär inte att samlingen inte ska genomföras. Det är i detta sammanhang (enligt min uppfattning) viktigt att vi gör vad vi kan för att samhället ska fungera trots allt.

Men riskbedömingen kan rimligen visa på att vissa enkla åtgärder kan genomföras, exempelvis längre avstånd mellan deltagarna, ingen handhälsning, noga avtorkade ytor m m.

Jag har till och från stött på uppfattningen ”det är lugnt, vi följer Folkhälsomyndighetens gräns på max 500 personer”.

Då finns risk för att vi inte tänker själv. Vi låter i sådant fall Folkhälsomyndigheten tänka åt oss.

Det är sålunda viktigt att varje arbetsgivare gör en egen självständig riskbedömning och inte bara lutar sig på att det finns en gräns på 500 personer.