När jag nu ska skriva detta inlägg var min tanke att den skulle sammanfatta vårens svarta svan, det vill säga corona pandemin som snabbt och brutalt har påverkat vårt sätt att leva och arbeta.

Den 13 februari bedömde Folkhälsomyndigheten risken för smittspridning i Sverige som mycket låg.

I skrivande stund är läget som bekant något helt annat.

Vi trodde kanske inte att vi skulle sakna vardagen, men jag tror att vi är många som längtar efter en vanlig tisdagseftermiddag när inget speciellt händer.

Vid ett flertal tillfällen när jag hämtat mat från mina lokala restauranger har jag frågat om hur de upplever sin arbetssituation med den smittorisk de utsätts för i sitt arbete. Påfallande ofta får jag ett mer eller mindre uppgivet svar att de följer Folkhälsomyndighetens råd och mycket mer är där inte att göra.

Jag har under våren påtalat vikten av att tänka själv och inte passivt förlita sig på Folkhälsomyndighetens råd, som är allt annat än tydliga.

Arbetsgivaren har som bekant arbetsmiljöansvar för sin verksamhet oavsett om det finns en pandemi eller inte. Skillnad mot det ”normala” är att det nu är stresstest av både arbetsmiljöregler och arbetsmiljörutiner som gäller.

Jag lyssnar på Adolphson & Falks låt ”Just då”. Som en händelse fångar deras text min känsla av hur livet är för närvarande men också vilka möjligheter vi har för att hitta lösningar.

”Jag gick igenom landskap där jag aldrig gått

Jag kände inte platsen dit jag hade nått.

Jag var nån annanstans, Jag var nån annanstans.

Jag visste inte längre vart jag skulle gå.

Jag rörde mig i gränsen mellan nu och då.

Där ingen trygghet fanns, där ingen trygghet fanns.

Jag trodde jag var vilse på den väg jag gick.

Att livet var förlorad för ett ögonblick.

Men jag började förstå, just då, just då.

Jag visste att jag stod inför en möjlighet.

Att inte bara söka svaren i min vilsenhet.

Ifrån det håll jag kom, ifrån det håll jag kom.

Jag hade inte längre mina tvivel kvar.

Jag vågade gå vidare från där jag var.

Utan att se mig om, utan att se mig om.

/…/”

Texten är sedan 2018 och jag kan inte låta bli att undra om de därmed förutsåg dagens situation? Vad är dikt och vad är verklighet?

Det är i skrivande stund oklart om när vi förväntas få tillgång till ett vaccin och därmed måste vi inrikta oss på en längre tids pandemi och förändrat arbetsliv. För många kan arbetet lösas med digitala alternativ men långt ifrån alla yrkesgrupper har den möjligheten.

Vi ser också att allt fler länder sakta men säkert börjar öppna upp. Jag gissar att det kommer att leda fram till olika konsekvenser för olika länder. Men riktningen går mot att vi på något sätt måste få våra samhällen att fungera någorlunda normalt.

Det finns många goda exempel. Frisörer som erbjuder utomhusklippning, mataffärer med tydliga instruktioner för att vi ska hålla avstånd, bussar i kollektivtrafiken som inte släpper ombord passagerare via framdörrarna, butiker som begränsar antalet kunder, kurser som genomförs med färre antal kursdeltagare på plats. Listan över goda exempel kan göras lång.

Efter en förvisso annorlunda men förhoppningsvis lång och varm och skön sommar måste vi tillsammans hitta metoder för att till så stor del som möjligt återstarta arbetslivet, där det är möjligt. Låt oss om möjligt lyssna på Adolphson & Falk i hängmattan, fundera över vilka möjligheter vi har för att gå vidare från där vi är.