Inte missgynnande p.g.a föräldraledighet

I förra veckan konstaterade Arbetsdomstolen (AD 2022:53) att en arbetstagare som varit föräldraledig under en större del av den period som föregick löneöversyn 2021 inte blivit missgynnad i strid med föräldraledighetslagen.

Arbetstagaren är medlem samt förtroendevald i Vårdförbundet men Vårdförbundet har avstått från att driva frågan och därmed är det DO (Diskrimineringsombudsmannen) som drivit frågan i Arbetsdomstolen.

Våren 2021 fick arbetstagaren en löneökning med 2,8 %. Det genomsnittliga påslaget för denna grupp av arbetstagare hos arbetsgivaren var 2,95 %.

Våren 2020 fick arbetstagaren en löneökning med 3,7 %.

Bl. a med bakgrund av ovanstående hävdar DO att arbetstagaren därmed blivit missgynnad i löneöversynen då hon i vart fall inte fick samma % ökning (3,7%) som hon fick året innan.

Enligt 16 § föräldraledighetslagen framgår det att en arbetsgivare inte får missgynna en arbetstagare av skäl som har samband med föräldraledighet när arbetsgivaren tillämpar löne- eller andra anställningsvillkor.

Med begreppet missgynnande avses bl. a att en behandling är missgynnande om den kan medföra en skada eller nackdel för en enskild arbetstagare. För att avgöra om missgynnade förekommit i samband med löneöversyn av föräldraledig arbetstagare måste arbetsgivarens handlande sättas i relation till en tänkt ”normalstandard”. Skulle arbetsgivaren ha gjort på samma sätt även om arbetstagaren inte hade varit föräldraledig?

Det går också att uttrycka det som att arbetsgivarens motivering inte får ha samband med föräldraledigheten men om motiveringen har annan grund, exempelvis bedömning baserat på lönekriterier så föreligger sannolikt inget missgynnande.

I detta rättsfall redogör arbetsgivaren bland annat för arbetstagaren blivit korrekt bedömd utifrån gällande lönekriterier och att det därmed saknas samband mellan hennes löneutfall och föräldraledighet (läs mer i domen på sidorna 18 – 21).

Arbetsdomstolen konstaterar då vid en sammantagen bedömning att arbetsgivaren inte missgynnat arbetstagaren.  

DO ska ersätta arbetsgivarsidan för rättegångskostnader med 202 400 kr.

Mina reflektioner

• Reglerna om förbud mot missgynnande fyller en viktig funktion då föräldraledighet inte ska innebära en ”löneutvecklingsförlust” som sedan tar många år att återhämta.
• Däremot innebär inte en föräldraledighet mer rättighet än annan arbetstagare som inte är föräldraledig. Det innebär som sagt var förbud mot missgynnande och inte en rätt till gynnande.
• Löneavtalen inom region- och kommunsektorn bygger på individuell och differentierad lönesättningen. Avtalen innehåller inga sk individgarantier. Det går sålunda inte att hävda eller förvänta sig en årlig individuell rätt till ett visst lönepåslag.

Därför anser jag att det är något märkligt resonemang som DO för fram. De hävdar att arbetstagaren blivit missgynnad för att hon inte fick samma löneutveckling som hon fick året innan. Det innebär att DO, enligt min uppfattning, agerar som att löneavtalen i denna sektor innebär en årlig rätt till individuellt lönepåslag, vilket då inte är fallet.

Om parterna skulle följa DO:s resonemang skulle detta i praktiken innebära att den som är föräldraledig därmed får en individuell rätt till årligt lönepåslag så länge föräldraledighet pågår. Samtidigt skulle då de som inte är föräldralediga inte ha motsvarande rätt. Med andra ord skulle DO:s resonemang innebära att den föräldralediga arbetstagaren därmed tillförsäkras en rätt till gynnande. Vilket inte är i linje med reglerna i föräldraledighetslagen.

Arbetsgivaren har inte missgynnat

www.arbetsdomstolen.se/media/3iepom3g/53-22.pdf

Då har domen i AD kommit avseende fråga om en intensivvårdssjuksköterska, som hade varit föräldraledig under i princip hela det år som föregick lönerevisionen 2021, har blivit missgynnad i strid med 16 § föräldraledighetslagen. AD konstaterar att arbetsgivaren inte gjort sig skyldig till missgynnande. Domen bifogas detta inlägg. Jag återkommer inom kort med en djupare analys av domen.

Ansiktsskydd, arbetsvägran och avsked

Tidigare i veckan konstaterade Arbetsdomstolen (AD 2022:50) att ett företag som bl a bedriver lagerverksamhet hade rätt att avskeda en arbetstagare som bland annat vägrat använda munskydd eller visir under pågående corona pandemi.

Som i alla andra rättsfall så ska naturligtvis hela bilden beskrivas och det är som bekant den samlade bedömningen som utgör underlag för Arbetsdomstolens domslut.

Rättsfallet handlar om två huvudsakliga tvistefrågor. Första tvisten avser huruvida arbetsgivaren brustit mot den s.k editionsplikten i MBL och den andra tvisten avser huruvida arbetsgivaren haft grund för att skilja arbetstagaren från anställningen.

I sammanhanget ska även tilläggas att tvisten drivs av ett litet och tämligen nytt fackförbund, Privat- och offentliganställdas förbund (POA).

Brott mot editionsplikten?

Enligt MBL 18 § ska en part som vid en förhandling åberopar en skriftlig handling hålla den tillgänglig för motparten om motparten begär det. Den som bryter mot MBL 18 § blir skyldig att betala skadestånd till motparten.

Enligt 4 kap, 7 § arbetstvistlagen (LARA) får en talan inte tas upp till prövning av Arbetsdomstolen innan förhandling i tvistefrågan ägt rum.

Arbetsdomstolen konstaterar i denna fråga att POA inte uttryckligen begärt förhandling om frågan avseende skadestånd.  POA menar däremot att så har skett genom att de bland annat tagit upp denna fråga i samband med tvisteförhandlingen avseende avskedet (se nedan). Dock finns ingen notering om detta i aktuellt förhandlingsprotokoll. Därmed ska talan om brott mot editionsplikten avvisas.

Grund för avsked?

Arbetstagaren följde vid upprepande tillfällen inte arbetsgivarens order om att bära ansiktsskydd i lagerlokalerna och kom ej heller till arbetet den 14 – 20 maj 2021 på grund detta krav.

Enligt POA hade arbetsgivaren och arbetstagarens vid ett möte den 20 april träffat en överenskommelse om att han befriades från kravet på ansiktsskydd. Enligt POA skulle arbetstagarens hälsa ha försämrats allvarligt om han hade burit ansiktsskydd.

Detta kan dock POA ej bevisa.

Arbetstagaren är skyldig att följa en order från arbetsgivaren även om han eller hon anser att arbetsgivaren har ”fel” (AD 1934:179). Dock är arbetstagaren inte skyldig att följa en order som:

1.      Arbetsgivaren inser eller borde ha insett är avtalsstridig

2.      Strider mot lagstiftning

3.      Strider mot god sed

4.      Skulle utsätta arbetstagaren för fara för liv eller hälsa

I detta fall är det punkterna 1 och 4 som prövas.

Arbetsgivaren inser eller borde ha insett är avtalsstridig

 Enligt Arbetsdomstolen fanns det ingen överenskommelse om att arbetstagaren skulle vara befriad från kravet på ansiktsskydd i lagerlokalen. Arbetstagaren hade därför inte rätt att vägra.

Skulle utsätta arbetstagaren för fara för liv eller hälsa

Arbetstagaren lämnade också ett läkarintyg där läkare, baserat på arbetstagarens berättelse skriver att ansiktsskydd kan innebära besvär. Dock konstateras att läkarintyget inte baserats på någon medicinsk bedömning. Därför konstaterar Arbetsdomstolen att det inte heller finns någon risk för fara för liv eller hälsa när ansiktsskydd används.

Var arbetsvägran laga skäl för avsked?

Arbetstagaren ha vid upprepade tillfällen i strid mot arbetsgivarens beslut om ansiktsskydd vistas i lagerlokalerna utan att bära ansiktsskydd och att han på grund av detta uteblivet från arbetet en vecka (olovlig frånvaro).

Arbetsgivaren beslut om ansiktsskydd fattades under en pågående pandemi i syfte att förhindra eller minska risken för smitta på arbetsplatsen av en då både allmän- och samhällsfarlig sjukdom. Detta hade arbetsgivaren tydligt förklarat för arbetstagaren.

Arbetsdomstolen konstaterar då vid en sammantagen bedömning att arbetsgivaren haft laga grund för avskedet.

POA ska ersätta arbetsgivarsidan för rättegångskostnader med 323 191 kr.

Mina reflektioner

• Rättsfallet ska ses som en helhet. Det är sålunda samtliga omständigheter som lett fram till avsked.
• Krav på ansiktsskydd kan bara anses vara motiverat när det är en pågående pandemi som är klassad som samhällsfarlig.
• Arbetstagaren är skyldig att utföra arbete och i övrigt följa de regler som arbetsgivaren beslutar om.
• Olovlig frånvaro är i de flesta fall grund för avsked.