Som bekant har vi ett starkt anställningsskydd där det krävs saklig grund (LAS 7 §) för att arbetsgivaren ska kunna säga upp en arbetstagare.

Saklig grund är antingen arbetsbrist eller personliga skäl.

Och det är oftast de personliga skälen som kan vålla en del svårigheter för arbetsgivaren.

Beviskraven är höga, vilket i sak är bra för att därmed minska risken för godtyckliga uppsägningar.

Och därför kan det ibland vara klokt att i stället för att inleda en uppsägningsprocess med osäker utgång försöka uppnå en överenskommelse om att anställningen upphör. Jag har bistått många organisationer i tillkomsten i sådana överenskommelser. Om det däremot är tämligen säker utgång (arbetsgivaren har saklig grund) i en uppsägningsprocess anser jag det mer moraliskt rätt att säga upp.

Och med en uppgörelse om att anställningen upphör sker igen uppsägning då båda parter är överens om att skiljas.

Dock förutsätter detta att båda parter kan bli överens.

Ganska ofta stöter jag på uppfattningen ”vi kan väl köpa ut…” som ett alternativ till uppsägning.

Och i detta ligger det en missuppfattning som många gånger också bekräftas av den massmediala rapporteringen där vi ibland kan läsa att ”x-kommun köpte ut den tekniska chefen”.

Den enda gång en arbetsgivare ensidigt kan köpa ut en arbetstagare är när en domstol ogiltigförklarat en uppsägning eller avsked och att arbetsgivaren trots detta vägrar följa domstolens beslut. Då är anställningen att betrakta som upplöst. Och arbetsgivaren ska då betala ett skadestånd till arbetstagaren baserat på arbetstagarens anställningstid (LAS 39 §).

Men när vi vardagligt tal säger att ”vi köper ut” så är det inte LAS 39 § som åsyftas.

Sålunda bättre att kalla saker för dess rätta namn. Med andra ord ”kan vi undersöka om det finns möjlighet att komma överens om att anställningen upphör?”